2012-12-22: The End
Solsken, cowboys och kossor överallt! Texas är fantastiskt och jag trivs som fisken i vattnet. Eller som handen i handsken. Eller nåt annat sånt där fint uttryck. Fast... Nä. Inte riktigt va?
Sanningen är att jag befinner mig väldigt långt ifrån Texas. Just nu sitter jag ungefär 8 000 km (fågelvägen) ifrån Dallas, i ett litet land i norra Europa. Ett land som styrs av jantelagen. Ett land där kollektivtrafiken alltid kollapsar på vintern. Ett land där det bor så många fina människor som jag har saknat under året. Ja, jag är hemma. HEMMA. I Sverige. På Lavön. Oroa er inte, allt är som det ska. Jag ska vara hemma nu - det är bara det att jag har hållt det hemligt för er för att jag skulle kunna överraska er när jag väl kom hem. Och en överraskning blev det minsann, jag tror aldrig att det har varit så roligt att ringa faster eller hälsa på farmor och farfar. Men låt mig förklara hur och när detta startade.
I juli pratade jag med K om att Au Pair in America skulle börja leta flights hem för mig i augusti och några dagar senare frågade hon mig vad jag skulle tycka om att fira jul hemma istället för med dem i Montclair. Jag tvekade faktiskt först för jag kände det som att jag skulle fuska om jag åkte hem tidigare, men efter att ha pratat med vänner, föräldrar och min CC så bestämde jag mig för att tacka ja till det och då blev det alltså bestämt att jag skulle åka hem redan i december istället för januari 2013. I slutet på augusti fick jag all min flightinformation, men jag valde som sagt att hålla det hemligt för allihop förutom mina föräldrar och vänner i Tyskland och lite senare fick även Mona veta då hon ändå inte skulle vara hemma på Orust över jul. Min faster funderade på att komma över till New York i december vilket är anledningen till att jag sa att jag skulle åka till Texas - jag kunde ju inte berätta att jag skulle åka hem för då skulle ju överraskningen förstöras. Med tanke på att det finns släkt i Texas så var det ju inte helt ologiskt heller, så det var den perfekta täckmanteln verkligen.
På bloggen försökte jag att inte visa för mycket av vad som egentligen pågick här och jag lyckades uppenbarligen bra då ingen har misstänkt någonting. Jag kände det dock som att ni skulle misstänka något med tanke på hur ofta jag skrev om hur mycket jag kommer sakna New York, min värdfamilj och mina vänner, men det gjorde ni inte. Veckorna gick och gick och gick och plötsligt var det bara en vecka kvar tills jag skulle åka - dags att ta tag i städning och packning! Paniken som packningen orsakade var INTE rolig kan jag tala om - jag lämnade kvar ungefär hälften av min garderob i Montclair för jag fick inte plats i min resväska. Visst hade jag kunnat köpa till en väska men det kostade över 100 dollar och jag var inte så jättesugen på att betala det. Tisdagen den 18 december var jag så gott som färdigpackad och det var väl tur det för dagen efter, den 19 december, var det dags att åka hem!
Den 19 december åkte jag ut till JFK själv, först tåg från Montclair till New York och sen tunnelbana och AirTrain. Det var allt annat än lätt att släpa en resväska, en handbagageväska och en till väska ut dit, men jag lyckades och fick checkat in UTAN ÖVERVIKT och satt sen utanför gaten och väntade på att planet skulle lyfta kl 17:15 lokal tid. 6 timmar på ett obekvämt plan utan att kunna sova var inte heller nån höjdare, men jag tog mig till Bryssel iaf och bytte där plan till ett med destination Göteborg. Jag landade den 20 december kl 11:30 lokal tid på Landvetter, cirka 18 timmar efter att jag hade åkt från Montclair, och jag hade inte sovit nånting så jag var sådär lagom pigg men såklart glad över att se mamma och pappa i ankomsthallen. Vi åkte till IKEA och åt lunch innan vi åkte hem, där jag överraskade mina älskade bröder. Simon kramade mig i hundra år ungefär och Daniel sa bara "vad gör du här?". Fast jag tror nog att han är rätt glad över att jag är hemma ;) Senare på kvällen gick jag till farmor och farfar samt till Louise vilket var himla roligt. Dagen efter åkte vi till Torp och idag var vi i Stenungsund en stund. Vi hade även en välkommen hem-fika här idag och det var så kul att träffa alla igen - som jag har saknat er!
Sanningen är att jag befinner mig väldigt långt ifrån Texas. Just nu sitter jag ungefär 8 000 km (fågelvägen) ifrån Dallas, i ett litet land i norra Europa. Ett land som styrs av jantelagen. Ett land där kollektivtrafiken alltid kollapsar på vintern. Ett land där det bor så många fina människor som jag har saknat under året. Ja, jag är hemma. HEMMA. I Sverige. På Lavön. Oroa er inte, allt är som det ska. Jag ska vara hemma nu - det är bara det att jag har hållt det hemligt för er för att jag skulle kunna överraska er när jag väl kom hem. Och en överraskning blev det minsann, jag tror aldrig att det har varit så roligt att ringa faster eller hälsa på farmor och farfar. Men låt mig förklara hur och när detta startade.
I juli pratade jag med K om att Au Pair in America skulle börja leta flights hem för mig i augusti och några dagar senare frågade hon mig vad jag skulle tycka om att fira jul hemma istället för med dem i Montclair. Jag tvekade faktiskt först för jag kände det som att jag skulle fuska om jag åkte hem tidigare, men efter att ha pratat med vänner, föräldrar och min CC så bestämde jag mig för att tacka ja till det och då blev det alltså bestämt att jag skulle åka hem redan i december istället för januari 2013. I slutet på augusti fick jag all min flightinformation, men jag valde som sagt att hålla det hemligt för allihop förutom mina föräldrar och vänner i Tyskland och lite senare fick även Mona veta då hon ändå inte skulle vara hemma på Orust över jul. Min faster funderade på att komma över till New York i december vilket är anledningen till att jag sa att jag skulle åka till Texas - jag kunde ju inte berätta att jag skulle åka hem för då skulle ju överraskningen förstöras. Med tanke på att det finns släkt i Texas så var det ju inte helt ologiskt heller, så det var den perfekta täckmanteln verkligen.
På bloggen försökte jag att inte visa för mycket av vad som egentligen pågick här och jag lyckades uppenbarligen bra då ingen har misstänkt någonting. Jag kände det dock som att ni skulle misstänka något med tanke på hur ofta jag skrev om hur mycket jag kommer sakna New York, min värdfamilj och mina vänner, men det gjorde ni inte. Veckorna gick och gick och gick och plötsligt var det bara en vecka kvar tills jag skulle åka - dags att ta tag i städning och packning! Paniken som packningen orsakade var INTE rolig kan jag tala om - jag lämnade kvar ungefär hälften av min garderob i Montclair för jag fick inte plats i min resväska. Visst hade jag kunnat köpa till en väska men det kostade över 100 dollar och jag var inte så jättesugen på att betala det. Tisdagen den 18 december var jag så gott som färdigpackad och det var väl tur det för dagen efter, den 19 december, var det dags att åka hem!
Den 19 december åkte jag ut till JFK själv, först tåg från Montclair till New York och sen tunnelbana och AirTrain. Det var allt annat än lätt att släpa en resväska, en handbagageväska och en till väska ut dit, men jag lyckades och fick checkat in UTAN ÖVERVIKT och satt sen utanför gaten och väntade på att planet skulle lyfta kl 17:15 lokal tid. 6 timmar på ett obekvämt plan utan att kunna sova var inte heller nån höjdare, men jag tog mig till Bryssel iaf och bytte där plan till ett med destination Göteborg. Jag landade den 20 december kl 11:30 lokal tid på Landvetter, cirka 18 timmar efter att jag hade åkt från Montclair, och jag hade inte sovit nånting så jag var sådär lagom pigg men såklart glad över att se mamma och pappa i ankomsthallen. Vi åkte till IKEA och åt lunch innan vi åkte hem, där jag överraskade mina älskade bröder. Simon kramade mig i hundra år ungefär och Daniel sa bara "vad gör du här?". Fast jag tror nog att han är rätt glad över att jag är hemma ;) Senare på kvällen gick jag till farmor och farfar samt till Louise vilket var himla roligt. Dagen efter åkte vi till Torp och idag var vi i Stenungsund en stund. Vi hade även en välkommen hem-fika här idag och det var så kul att träffa alla igen - som jag har saknat er!
Ja, jag är numera hemma alltså, tillbaka på Lavön på obestämd tid. Jag är inte helt säker på vad jag ska hitta på men jag har några idéer... Kanske drar jag utomlands igen, kanske stannar jag kvar här och pluggar. Vi får helt enkelt se vad som händer. Det är dock skönt att vara hemma, men efter ett år i New York så är jag rätt van vid det där att alltid ha nåt att se och göra, så jag tror att jag kommer känna mig instängd i Sverige (eller iaf på Lavön) efter ett tag.
Bloggen kommer finnas kvar men inte uppdateras, så detta blir alltså det sista inlägget på min blogg om mitt livs äventyr, Jag vill rikta ett stort tack till alla er som följt mig under året och som har gett mig så mycket stöd, det betyder otroligt mycket! Jag vill även be om ursäkt till er för att jag har ljugit - men visst blev det ganska bra ändå? :)
Kram kram,
Emma
Bloggen kommer finnas kvar men inte uppdateras, så detta blir alltså det sista inlägget på min blogg om mitt livs äventyr, Jag vill rikta ett stort tack till alla er som följt mig under året och som har gett mig så mycket stöd, det betyder otroligt mycket! Jag vill även be om ursäkt till er för att jag har ljugit - men visst blev det ganska bra ändå? :)
Kram kram,
Emma
Kommentarer
Trackback
